Judons historia.
Begreppet eller ordet JUDO kan spåras tillbaka till 16-1700-talet i Japan och då i samband med vissa
speciella Jujutsuskolor/stilar. Ofta användes även ordet judo istället för jujutsu när man pratade om
någon viss specifik jujutsuskola. Om du är intresserad så var dom jujutsuskolor som oftast förknippades
med ordet judo, Takeuchi-Ryu, Kito-Ryu, Sekiguchi-Ryu, Yoshin-Ryu och Tenjin-shinyo-Ryu.
Jujutsun under denna period var ämnad som en riktig krigskonst och var till för att användas på slagfältet.
Detta gjorde att när krigaradeln i Japan på 1800-talet började falla i onåd, så ansågs även deras
vapenlösa stridskonst vara opassande och föll i glömska.
År 1877 började en 18-årig student vid Tokyo Universitet att träna jujutsustilen Tenjin-shinyo-Ryu.
Denna student hette Jigoro Kano och fortsatte under 5 år att träna olika former av jujutsu. Kano
tyckte dock att jujutsun var alltför våldsam och kom så småningom underfund med begreppet;
”mjukheten övervinner hårdheten”.
1882 startade Kano sin nya skola, kallad Kodokan Judo. I en övergång benämndes skolan också Kano
Jujutsu och Kano Ryu Jujutsu, vilket klart och tydligt visar var Kanos influenser och tekniker kom ifrån.
Han tog det bästa från de olika Jujutsu-stilar som han tränat och införde också ett modernare sätt att
lära, genom direkt undervisning. Innan hade den meste inlärningen skett genom att bli personligen
accepterad som elev hos någon mästare, och följa honom som personlig assistent dag som natt.
1883 infördes Kodokan Judo som obligatorisk undervisning inom Tokyo´s poliskår, vilket kraftigt
ökade på Judons spridning.
Under åren 1885-1888 förekom frekventa tävlingar mellan de gamla Jujutsu-skolorna och den nya Judostilen.
Nästan undantagslöst vann Judo-utövarna dessa tävlingar vilket mycket snabbt ökade kännedomen
om Judon över hela Japan.
Från 1889 började Kano att sprida Judon internationellt genom att skicka ut både sig själv och andra
Judomästare över världen.
1904 kom Maeda till den amerikanska kontinenten och hamnade då bl.a. i Brasilien, där en av hans elever
var Carlos Gracie. Gracie har senare återfört Judon till Jujutsun, genom sin egen stil Brazilian Jujutsu.
1895 beslutades att Judo skulle vara Japans nationalsport och 1911 infördes det på skolschemat i alla Japans
skolor.
Under första delen av 1900-talet favoriserades de olika kasten inom Judon, men från 1914 började man utveckla
den delen som kallas newaza, d.v.s. kampen nere på mattan.
Under Andra Världskriget infördes Judo och Kendo som grunden i Japanska arméns självförsvarsträning.
Detta gjorde att USA förbjöd Judon efter kriget fram till 1950, då den återinfördes på skolschemat, men då
framförallt som en idrott öppen för alla.
1951 bildades ett Internationellt Judo Förbund och vid Tokyo-OS 1964 förevisades Judon som en kommande
OS-gren. Slutligen valdes 1972 Judon in som en officiell olympisk idrottsgren.
Dagens Judo innehåller endast ett fåtal av Kodokan Judo´s originaltekniker. Judo är idag en ren tävlingsidrott
med poängbedömning och flitigt tävlande. De jujutsu-tekniker som är förbjudna inom Judon är bl.a.
slag, sparkar, fingerbrytningar och attacker mot knäna. Avsluten inom jujutsun innebär oftast att angriparen
ligger med ansiktet nedåt, vilket är säkrast för försvararen, men när man förbjöd slagen inom Judon
öppnade detta för att även kunna avsluta med angriparen liggande på rygg.
Gamla tiders Judo-matcher fortsatte tills domaren bedömde att någon av de tävlande inte längre hade någon
möjlighet att röra sig eller på annat sätt kunna fortsätta matchen. Reglerna har ändrats fram och tillbaka
genom åren, men innehåller på senare tid, tidsgränser både för fasthållningar och matcher. Man har också
infört regeln om Ippon, d.v.s. ett perfekt utfört kast eller annan Judo-teknik innebär en omedelbar matchvinst.
© Benny Wäss
Källor: Classical Fighting Arts of Japan; Serge Mol, 2001
Judo Masterclass Techniques; Katsuhiko Kashiwazaki, 1997
Brazilian Jiu-Jitsu,Theory and Technique; Renzo Gracie/Royler Gracie, 2001